1462-1521 Italian Piero di Cosimo Galleries Italian painter and draughtsman. Tax declarations made by Piero di Cosimo's father suggest that the artist was born in either 1461 or 1462. According to the first, he was eight years old in 1469, while a catasto (land registry declaration) of 1480 gives his age as 18. A document of 1457 establishes that his father, Lorenzo di Piero d'Antonio, was a maker of small tools (succhiellinaio) rather than a goldsmith, as Vasari claimed. By 1480 Piero appears no longer to have been living at the family house in the Via della Scala, Florence, but was an unsalaried apprentice or workshop assistant to Cosimo Rosselli, from whom he received room and board and eventually took the name of Piero di Cosimo.  Related Paintings of Piero di Cosimo :. | The Myth of Prometheus | Immaculate Conception with Saints | The Virgin and Child with a Dove (mk05) | The Visitation with Sts Nicholas and Anthony | Moses and the Tables of Law |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jean-Francois Portaels
(3 April 1818 - 8 February 1895) was a Belgian orientalist painter and director of the Academie Royale des Beaux-Arts in Brussels. Portaels was born in Vilvoorde. His father, a rich brewer, sent him to study at the Royal Academy, whose director, François Navez, took him on soon after in his own workshop. About 1841 Portaels went to Paris, where he was well received by Paul Delaroche. The Rose VendorAfter his return to Belgium, he won the Grand Prix de Rome in 1842. He then travelled through Italy, Greece, Morocco, Algeria, Egypt, the Lebanon, Judaea, Spain, Hungary and Norway. On his return to Belgium in 1847 Portaels succeeded H. Vanderhaert as Director of the Academy in Ghent. In 1849 he married the daughter of his first teacher, Navez, and in 1850 he settled in Brussels; but when he did not get the post of director of the Brussels academy, and wished, nevertheless, to carry on teaching as his father-in-law had done, he opened a private studio-school, which became one of great significance in the development of Belgian art. Once more he went on his travels, spending time in Morocco; he returned to Brussels in 1874, and in 1878 became Director of the Academie Royale des Beaux-Arts which had so long been the object of his ambition. He died in Schaerbeek.
Ludolf Backhuysen
b.Dec. 18, 1631, Emden, East Frisia [Germany] d.Nov. 17, 1708, Amsterdam, Neth. Dutch Ludolf Backhuysen Gallery